Sommaren går

Tänkte skriva något, men passande nog fann jag dessa ord och slipper således:

Att min hemsida fortfarande är grå när världen är grön och blommande beror på att den uttrycker en sinnesstämning som årstiderna inte rår på.

Bodil Malmsten

Sammanfattning

Hemma igen. Sedan några dagar faktiskt. Avbröt vandring lite tidigare pga av läkarbesök som inte gick att vänta på sig.

Men så härligt det var där ute i skogen. Det var varmt och vi vandrade inte så väldigt mycket. Andra dagen hittade vi det ultimata stället och slog läger där. Det var precis vid sjön Stora Gla. Tältet slog vi upp bara några meter från strandkanten. Där stannade vi sedan till det var dags för mig att åka hem. Tidigt på morgonen den tredje dagen vred jag bara lätt på huvudet och låg och tittade ut genom tältets myggduk. Där ute sträckte sig solens strålar över trädtopparna och sedan ner på sjöns kanter i väst. Vattnet låg stilla och det var bara fåglarna och jag som var vakna. Hannes, som låg bredvid mig och snusade gott vaknade förstås när jag på ett smidigt sätt skulle försöka ta mig ut ur tältet. Det var visst inte så smidigt.

Morgonen innan var han ute ur tältet före mig och kokade kaffe och det doftade och var lite som jag tänker mig det är att vara i himlen när jag klev ut i blåbärsriset. Sjön glimmade mellan träden och vi intog vår frukost på den mjuka mossan.

Jag hade förstås en massa katastroftankar både i skogen och framförallt i tältet. Tanken på att en björn skulle komma och sätta tänderna i mitt skallben var så verklig så det var otäckt. Jag föreslog att vi borde ha en kniv med oss i tältet när vi sov. Men det tyckte inte Hannes i tanke på att det var jag som skulle sova med honom där i tältet med kniv och allt. Och det var väl lika bra det.

Vid Stora Gla 23 juni 2009. Foto: jag

Midsommar

Midsommarafton idag. Jag har tvättstugan och väntar nu på att tiden ska rinna ut så jag kan hämta allt som hänger i torkrummet. Sedan ska jag fortsätta att packa min ryggsäck. Med rena kläder och allt. Så många ombyten blir det dock ej. Så lite som möjligt ska med. Jag antar att jag får stå ut med att sprida odör på vägen hem sedan. Så får också mina medresenärer. Fiskeredskap och kniv, kåsa och mediciner är det viktigaste ur mitt perspektiv sett. Men det fyller ingen ryggsäck som man brukar säga, så jag håller på och planerar och drar fram, allt enligt Hannes instruktioner. Det är tur att jag har honom med mig. Tur på tur, kan man säga.

Kom på mig själv med att tänka att folk kanske kommer fråga mig vad jag gjort på midsommar. Så jag tog fram löksillen ur kylskåpet. I den simmade tre små bitar och jag intog dem i ett svep med gaffeln över diskhon. Nu kan jag iaf svara dem som eventuellt undrar; Nä..jag åt lite sill och så. Tog det lugnt.

Har man ätit sill så slipper man följdfrågor. Det är något jag lärt mig.

Förra året var jag på bröllop i blekinge på självaste midsommarafton. Det var en fin alternativ midsommar. Jag till och med dansade på logen utan att tycka att det var fånigt. Det var ju bröllopsfest, inte midsommarfirande.

Nu

Det var ett tag sedan och kanske är det dags att uppdatera bloggen lite. Om jag börjar kanske jag kommer i gång också. Men nu får man vara glad för det lilla till att börja med.

Min tid just nu går åt till att planera sommarens sociala verksamhet. Och roligaste. Nästa vecka drar jag och Hannes ut i Värmlandsskogarna med packningarna på ryggen, ett positivt tänk och förhoppningsvis lite solsken på himlen. Det blir han och jag, djuren och sjöarna, landskapet och himlen, och i det ska vi leva en liten tid.

I övrigt lever jag lite zombieliv sedan några dagar. Det är jag och Ozzy Osbourne liksom. I am the Princess of Darkness …oooohh.

Men hellre är jag en del av eländet än att ständigt vara hotad av det. Eller hur jag nu menar… Ni fattar kanske.

Bränna BH

Idag har jag eldat upp en Bh här hemma. Det var inte en politisk eller feministisk manifestation av något slag utan en ren olyckshändelse. Jag lyckades släcka den i badkaret iaf innan det spred sig.

Detta var precis efter det att jag konstaterat att jag för andra gången den här veckan fått inse att en av mina få livsnödvändigheter har gjort sitt under min livstid. I måndags gick dvd´n sönder och idag cd-spelaren. Humöret är något sämre än i går. Ingen film, ingen musik och tuttarna släpar i golvet.

Men men, det finns värre saker… det är alltid en tröst.



*****************************

Knopparna brister

I dag har det på det stora hela varit en fin dag. Vädret växlar som humöret, men mitt humör har varit ganska stabilt idag. J, kom hit och han hade med lunch åt oss och vi tillbringade flera timmar tillsammans. Jag fick massage i nacken och intellektuell stimulans och beröring. Något jag saknar ibland.

I morgon börjar mitt nya liv… igen. Det ska bli kul. Å så skoj… Det är då jag ska bli rik, smal och välmående igen. Inte för att allt har hänt samtidigt förr, men än tror jag på under.

Det bästa av allt är att staden blommar och det är vackert ute. Även om det innebär ständig andnöd just nu.

IDAHO- dagen - Den internationella dagen mot homofobi, (International Day Against Homophobia)

IDAHO-dagen

Söndag 17 maj 2009

Idaho-dagen manifesteras den 17 maj 2009. Jag sitter i styrelsen för Homosexuella Socialister och vi deltar i aktiviteterna i Stockholm, under vår banderoll. Se nedan för info och kom med!

Eftersom jag bor i Södertälje måste jag här kommentera lite....Pinsamt är att RFSL Södertälje inte uppmärksammar detta. Det är noga med hur viktigt det är att de finns som lokalförening. Men inte ens denna dag kan de göra något. Ärligt talat tror jag inte ens att de vet om den. De ägnar sig åt tjafs och intriger istället. IDAHO-dagen vore ju ett perfekt tillfälle att arbeta sexualpolitiskt i stan. Men det syftet verkar förening alldeles glömt bort... I stället grinar enskilda individer i föreningen illa för att stadens invandrare får så mycket mer resurser och att RFSL föbundet jobbar för mycket med länderna i Baltikum och derar HBT-rättigheter. Och ordnar loppmarknad i sin lokal på Bårstaberget. Men det får man leta länge efter för att få reda på.

Nåväl....

IDAHO-dagen 17 maj 2009. Den internationella dagen mot homofobi, IDAHO (International Day Against Homophobia) firas Söndag den 17 maj 2009. Det är femte året i rad som det uppmärksammas i Sverige. Lördag 17 Maj 1990 var dagen då Världshälsoorganisationen (WHO) tog bort homosexualitet från sin lista över sjukdomar. Det är i år 19 år sedan.

IDAHO-dagen landet runt:

Jönköping

Vi firar IDAHO med manifestation på Hoppetstorg i Jönköping Kl: 14.00 därefter bjuder vi på tårta i RFSL´s lokal på Norra Strandgatan 42.

Stockholm

Hej alla och välkomna att uppmärksamma årets IDAHO tillsammans med oss i RFSL Ungdom Stockholms distriktsstyrelse!
Ofta när man uppmärksammar IDAHO blir det lätt fokusering på allt det negativa som sker, i år vill vi istället fira kampen mot homo- bi och transfobin och det är det som ska få ta plats i år.

Kl 16.00 är det manifestation med tal och musik på Sergels Torg.

Därefter är det mingel och lite olika happenings på RFSL-Huset ca kl 19-22. Talare; Felix König, förbundsordförande RFSL Ungdom Camilla Nylundh, förbundsordförande SFQ Ulf Schyldt, RFSL Stockholm Fler talare tillkommer och mer info om vad som händer på Huset kommer snart! Återigen varmt välkomna! /RFSL Ungdom Stockholm


Kalmar

RFSL Ungdom Kalmar håller i aktiveter under hela vecka 20 med sin klimax under IDAHO-dagen med torgmöte mellan 13.00-15.00.
Mer information finns på http://rfslungdomkalmar.blogspot.com

Göteborg

Samling kl 12.00 på Gustav Adolfs torg, parad upp längs Avenyn, avslutning på Götaplatsen ca kl 15.00

Karlstad

Vi delar ut fliers på stan, kom gärna förbi och prata med oss!

Malmö

Saker händer, mer info kommer

Piteå/Nord

Under IDAHO välommnar vi alla att besöka oss i vårt regnbågsparadis på Byxtorget! vi finns vid vår regnbågshusvagn och bjuder på gott sällskap och lite smått och gott att tugga på! Välkommen! /RFSL Ungdom Nord

För mer info: http://www.rfsl.se/

Sångsvan?

Jag tog den här bilden på en knölsvan under en promenad häromdagen. Jag bor ju precis vid vattnet och stöter på ett par svanar varje dag. I början simmade de bort från oss när vi ställde oss och tittade på dem. Nu cirkulerar de på plats men försvinner inte. De håller koll på mig och grisen, men accepterar av vi står där.

Det sägs ju att svanar lever i tvåsamhet hela livet. Med samma partner. Och dör den ena ja, då lever den som blir kvar ensam resten av sin tid. Det är en sorglig men vacker saga. Delvis igenkännbar.

En morgon när vi kom gående, grisen och jag, så kom två par svanar flygande in i viken där jag bor. Det susade i den tysta morgonstunden när de med sina enorma vingar slog sig fram på himlen. Jag tror att jag kanske redan skrivit om det

Det finns en myt som säger att svanen lever sitt liv i stumhet men att den vid dödsögonblicket utbrister i en hjärtslitande vacker sång. Och kanske är det så. Men en gång stötte jag på en svan som var lite ilsken för jag låg på en brygga i dennes revir. Den väste åt mig och jag tog snabbt mitt pick och pack och gav mig av.

Men så vackra de är...

Apropå det så har jag med hjälp av ombud ropat in en spegel på auktion idag. Det var egentligen ramen jag ville åt för att sätta Dolly i, på en för länge sedan tänkt plats, i rummet. Men vi får väl se hur det blir. En rejäl spegel med guldram vore väl något ändå kanske.

Och inte vann vi på de där förbaskade hästarna heller. Jag, brorsan och V, min vän, spelar varje helg sedan länge men många kronor har försvunnit. Inte så särskilt många har ramlat in.

Idag fick jag mess från J, som jag saknat och tänkt på. Det var ett tag sedan. På tisdag ska vi träffas och äta lunch ihop. Kanske liggande ner på en äng av vitsippor. Det beror på vädret. Men jag blir glad av tanken på att få träffa honom igen.

*********************************

Nyklippt gris

Idag har grisen varit hos frisören, så nu är han så där liten och söt igen. Tälje hundtrim är bra. Hon som klipper honom är världens raraste människa, även om Grisen inte precis gillar stället. Men nu är han fin!



Fast Tant Kristin tyckte att han såg ut som en fängelsekund. Så här kanske?

Framtidslöften

Idag har jag haft en fin dag med sonen. Jag har fått rå om honom, skämma bort honom lite och skrattat gott åt oss själva och framförallt åt andra. Jag är alldeles varm i magen av snälla känslor. De behövs.

Av någon anledning kom vi in på om hur det kommer bli när och om jag blir gammal och senil när vi intog en lunch i Skärholmen. Jo, vi pratade om frisyrer. Jag har inte varit hos en frisör på tio år säkert. Jag sa att om jag blir så där gammal så vill jag att han sköter mitt hår. Inga papiljotter och andra händers pillande i mitt hår inte. Jag sa att det går bra att raka av mig håret, i den utsträckning jag nu har något hår kvar vid 85. Inte helt, kanske spara några millimeter. Och när jag fyller 85 ska jag pierca mig på hakan. Det lovade han att se till att det blir gjort om jag inte själv är kapabel till det.

Han har också dyrt och heligt lovat att jag aldrig ska behöva ha annat än sköna coola jeans med stora fickor och en tuff tung kedja med nyckeln till mitt rum, som hänger i sidan på brallorna. Ingen tant med blommiga klänningar ska jag bli. En tuff skrynklig liten butch, sammanfattade sonen min framtida personlighet. Han föreslog också att jag kunde tatuera mig om jag ändå skulle pierca mig. Så nu har han min tillåtelse att, om jag blir gammal och gaggig, se till att jag får en snygg tatuering på armen. Han förslog att det skulle stå Crazy Old Bitch i lite snirklig tuff stil. Jag sa ja till det förslaget under förutsättning att jag också får en stor svart panter på ryggen.

Det lovade han.

******************************

Min familj

I går hos Bosse Livdoktorn talade vi lite snabbt om familj. Vad är en familj? Den enklaste formuleringen jag i stunden kom på var att: Familj kan den vara, som talar om för dig att du har en snorkråka hängande ut ur näsan.

Men visst är det mer än så. Med min ovanstående beskrivning av min föreställningen familj så begränsar jag mig ju en aning. För i min värld är familj en grupp individer som valt varandra. Inte som nödvändigtvis föds till varandra. Det funkar inte riktigt så. Jag har en sådan familj också.

Men jag har också bröder och systrar som blivit min familj genom åren. Vänskapsband med kärlek som inte kan höra hemma någon annanstans än i det närmaste nära. I min familj. Orsaker och anledningar har gjort att det skapats avstånd i både tid och rum mellan dem och mig. Och jag kan känna mig ensam utan dem. Utan er. Jag funderar, tänker, önskar att jag kunde ha en familjemiddag. Det kanske kommer. Eller inte. Under tiden går jag och tittar mig själv i spegeln med jämna mellanrum och håller kranen fri från busar.

Min Familj

här i staden där jag bor
finns inga regler bara undantag

här i staden där jag bor
är tanken stark och köttet svagt

dom har undersökt vårt blod
för ingen vet vad dom ska tro
kanske folket här är onormalt
det är nåt fel
vi sätter vårt anseende på spel
och låter kärleken få övertag

min familj
är dom som vill
höra samman
finnas till
för varandra
stark och stor
här är vatten
tjockt som blod
en familj
som ett stort hus
inga gränser
inget slut

jag är ingen annans barn
ingen annans fel och misstag
jag är vägen där jag går
den är min
det är mitt val...//

Eva Dahlgren

*******************************

Hallå!

Caroline af Ugglas gör både mig och cd-spelaren varm.

Köp hennes skiva "Jag gör det igen" här







Och själv gör jag pirutter i vardagsrummet...


*****************************

Skenande relationer

Även positiva besked kan vara märkligt plågsamma.

Men jag är glad. Visst är jag glad för att hon är lycklig. Hur kan jag annat vara när hon är den mitt hjärtas fågel sjunger för när den inte sover bland klaffarna.

Avståndet ökar… och det är väl egentligen gott.

Och i det stora hela för det oss kanske närmare varandra i långa loppet.

**************************'

Mira Mar

Idag fyller en av mina bästa vänner 40 år. I går bjöd jag ut henne på restaurang Mira Mar. Ett suveränt ställe med jättegod mat och fin service. Restaurangen med det spansk-libanesiska köket ligger nere vid Marenplan i Södertälje och jag rekomenderar det varmt. Den får Fem Fåtöljer!



En given present till jubilaren ser ni på bilden nedan. Dolly, såklart, var med under hela middagen.

Fjäderfän i Södertälje

Tog med mig kameran ner till kanalen och fångade några av mina nya vänner på bild.

Frågar fåglar

Ikväll gick jag en kort promenad nere vid kanalen. Där fann jag de här måsarna. Bilden blev suddig, men med lite effekt går ju det mesta att göra tilltalande. Åtminstone för någon.

Idag sa en man som jag träffade att han inte trodde jag var äldre än 25. Jag vet att han ljög, ändå kunde jag inte låta bli att ge honom komplimanger för komplimangen. Är det inte ett märkligt beteende?

Jag tycker överhuvudtaget att människor beter sig märkligt. Jag önskar jag var en fågel. Det spelar ingen roll vilken sort. Svanarna är ju väldigt tjusiga. En morgon när jag var ute och gick precis i gryningen hörde jag ett fantastiskt ljud som fyllde hela mig med någon slags litenhet jag inte kan förklara. När jag tittade upp mot himlen kom två par, alltså fyra stora svanar flygande där uppe i rad. Jag stod alldeles stilla och såg dem med kraft göra en sväng in i viken och sedan kom de tillbaka mot mig och följde kanalen ut mot saltsjön igen, där himlen var rosa och lätt aprikos. Där dagen kom över broarna. De var så vackra. Och jag var så liten.

Men inte skulle jag bry mig om vilken fågel jag var om jag var en fågel… Jag tror inte att fåglar bryr sig om vilka fjädrar de har på kroppen. De lever med de fjun de föds med. Inte mer än så.

Om jag vore en fågel skulle jag flyga nere i viken, skrikandes och bråkandes om mat för att hålla mig vid liv och om slåss om den rätta partnern för att föra släktet vidare. Inget mer. Kanske skulle jag ta mig en flytur då och då. Sväva över havet, städerna och människorna. Och, det bästa är, att jag skulle inte behöva förstå mig på dem eller tycka saker om husen. Jag skulle strunta i om de var vackra eller trivsamma. Om jag var fågel skulle ensam skulle inte vara ett begrepp i min värld. Ensam skulle inte finnas. Ensam skulle inte vara.

Om jag vore en fågel skulle jag utan sorg se tiden passera under mig, över mig, i mig och jag skulle, när det var dags krypa undan och dö en död utan att resonera kring den.

************************************'

Fullbordad

Jag satt nere vid vattnet idag. Mälarens vatten har en konstig färg så här års. Det är en färg som inte finns. En blandning, mellan svart, grått, och en aning grönt. Mörk och kallt. Ytan krusades lite av vinden. Jag satt nere vid bastustugan och tittade bort mot träbron som knyter den lilla ön till fastlandet och jag insåg att 20 år går fort. Det känns som att det var i går jag stod nere på bron och fiskade med min sons far. Fast då var han inte en far, och jag var inte en mor. Vi visste ännu inte att vi tjugo år senare skulle ha ett barn, som nästan är vuxet. Ett vuxet barn som är full av stolthet och egen vilja. Ett ung man som valt sin egen väg. En son som älskar att stå vid havet och fiska. Vi skapade och formade honom och nu fattar vi inte hur det kunde bli så här. En son på egna ben.

Tjugo år. Jag älskar fortfarande att fiska. Vi har fiskat mycket jag och min son. Väldigt mycket. Många timmar i tystnad och viskande samtal. Jag har iakttagit honom på håll när han tagit sig ut på de hala klipporna för att nå det perfekta stället för att kasta efter gädda. Medans jag suttit stilla och sneglat och flötet. Fina stunder, allihop. Jag minns hur vi skrattade när vi en gång fått många fina havsabborrar på en brygga i skärgården. Vi stack en rak och stark pinne genom gällarna så vi skulle kunna bära hem dem. Men så kom en mås och stal hela pinnen och vi skrattade när den ostadig av tyngden, flög bort över havet.

Tjugo år. För tjugo år sedan började mitt liv. Innan levde jag men i ett liv som jag inte ville ha. Tjugo år, och nu lever jag ett liv jag inte önskar. Kan man fullborda ett livsverk på tjugo år? Ja, kanske. Jag har gjort många saker, haft roligt, kämpat, arbetat, räddat andra, räddat mig själv. Jag har stannat kvar vid en enda människas sida. Många har lämnat min och jag har lämnat andras. Jag är full av intryck och minnen. Men till vilken nytta finns de nu?

Det finns så många människor i världen. Miljarder och åter miljarder. Vad gör en enda för skillnad i det stora hela. Folk gifter sig och skaffar familjer. Av kärlek kanske, men också för att genom andras ögon få möjlighet att finnas till. Vi vill bevittnas för att stå ut med att leva. Ett liv finns inte utan vittnen.

Tjugo år. Åskådarna är borta. Och jag har inte längre någon fiskare att betrakta. Jag sitter ensam på bryggan.

************************

Trasdocka

Jag befinner mig i en stuga på landet. Några dagars flykt från staden, från livet där. Från röran. Jag ska försöka formulera mig i mitt skrivande. Kanske finner jag ro här, att börja. Starta den frigörelse jag behöver nu. Befrielse av mig. Rädda mig själv från de demoner som lever sitt eget liv.

Sitter här i mitt tillfälliga kråkslott, känslomässigt fransig i kanterna och överlever.

****************************************

Osså var det ju det där med påsk igen...

...som jag inte firar överhuvudtaget.
Jesus dog. Påsklammet slaktades och dödsängeln lät bli att ha ihjäl Israels folk. Och hur sverige fick in påskkärringarna i det hela fattar jag inte. Påskriset har med Jesus att göra på nåt vis men jag minns inte hur. Något med han intåg i Jerusalem kanske. Jag ser det väl mer eller mindre som ett allergiframkallande påskgranselände. Påskägget står som symbol för fruktbarhet och vårens pånyttfödelse. Så det gäller att passa sig. Inga påskägg i min mage inte. För är det nåt jag hatar så är det på(sk)smällen.

Ja, påsk firas, men få vet varför. Trevlig helg iaf!

Nej, jag är inte särskilt modig.

Jag får sms och mail, och jag vill bara säga att jag inte skriver här så mycket nu pga en massa orsaker. Men tack för era meddelanden om mitt mod och min styrka. Jag samlar dem och hoppas kunna tro att jag kan vara en sådan.

Våren är ljus och fin på alla sätt. Njut av den, jag gör det också, på mitt sätt. Men så här kan det ibland vara;

Märta Tikkanens ord; den som är van vid att gå i motvind, ramlar ihop när det slutar blåsa, har återigen visat sig vara en korrekt iakttagelse från hennes sida. Efter en mycket hektisk och känslosam höst och vinter, börjar nu knopparna brista och det gör ont. Så jag håller mina bakom neddragna persienner och låter växandet gå långsamt. Likt ett monster skyr jag dagarna. Och nätterna igenom försöker jag förgäves ropa efter Artemis eller någon form av Gud. Kom och rädda mig!

Vill meddela den pågående pausen här och i resten av livet med att avsluta med Tove Jansson ord;

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.


*****************************

Tårtkalas!

Det här var väl en trevlig kalasinbjudan ändå.

Ett historiskt tårtkalas!

Illa

Idag fick grisen följa med morfar ut i skogen. Situationen var ohållbar och vi gick varandra på nerverna grisen och jag. Han med sitt suckande som ger mig världens dåligaste samvete och hans överförtjusta skuttande över att jag rör på mig över huvudtaget när jag bara går på toa.

Och jag är väl lagom tråkig och irriterande tyst för hans smak.

Sjuk sjuk sjuk.



******************

Matt, matta, sjuk matte

Min kropp är ur funktion alldeles. Det till och med värker under fötterna. Märkliga ting händer. De senaste dagarna har promenaderna blivit korta och idag verkade Grisen lite deppig. Nu öser snön ner utanför..igen *mutter mutter* och det är tur att grisen inte når upp för att titta ut. Då skulle han nog vilja ut och fara omkring i snön.

Men så tog jag fram en matta ur garderoben och lade i köket idag. Den passar inte alls in i köket och jag tänkte rulla ihop den igen, men grisen blev galen av lycka och studsade omkring som ett liten boll här och skällde som en tok. Han som inte brukar skälla särskilt. Nu ligger han och försöker äta upp delar av den. Jag har inte haft den framme sedan jag flyttade från huset och på den här mattan har grisen tillbringat många timmar framför kaminen. Den är liksom hans. Nu har han fått fram den igen och jag har inte hjärta att stoppa in den i klädkammaren igen. Den får ligga kvar.

Jag själv går och lägger mig igen. Försöker kurera mig med animerade barnfilmer och kiwi.

Ps. Det är inte grisen på bilden som är med i inlägget D.s

Androm till varnagel...

... är ett gammalt talesätt som betyder "avskräckande exempel" eller "att avskräcka andra". Jag tror jag ska börja anteckna avskräckande exempel i min lilla svarta bok. Men under rubriken: Vad lärde jag mig den här gången?

Då kan jag fiffigt gå tillbaka och minnas det jag lärde mig om jag hamnar i en liknande situation igen. Om jag kommer ihåg att titta i boken vill säga. Jag kanske ska ha en bok till där jag har en rubrik som heter: När jag behöver titta i den svarta boken.

Fast allt det där verkar ju väldigt krångligt. Men vem fan har sagt att det ska vara lätt att leva?

När man lever som jag, lite ensamt och osynligt får man ibland kasta sig ut i världen för att göra sig själv levande. Ibland blir det lite tokigt bara. Som att svälja en handgranat för att explodera på insidan i försök att skapa en synbar yta. Vem som helst fattar ju att det gör mest ont, och inget annat…

Släck lyset!

Idag, när jag äntligen slutat prata med gud i den stora vita telefonluren, så gick jag en sväng till affären. Jag stod länge och glodde i mjölkdisken. Mellanmjölken har svarta paket. Först trodde jag att även detta bara var en synvilla. Men de är verkligen svarta. Jag fattade ingenting förrän min bror upplyste mig om att det kunde vara en uppmaning till att släcka lyset den 28 mars klockan halv nio och en timme framåt. Och mycket riktigt, så är det.

Den manifestationen är något jag absolut och självklart kommer delta i. Earth hour är en manifestation där hushåll och företag under en timme släcker lyset för att spara energi och minska växthusgaser. Syftet är att skapa engagemang kring klimatförändringen. En timme kan ju kännas futtigt. Men tänk vilka signaler det sänder till makthavare världen över om så många som möjligt deltar i denna manifestation. Makthavarna kanske får lite råg i ryggen när det gäller att fatta viktiga beslut för vårt klimat om det har medborgarna både mot och med sig.

Släck lyset!

*********************************

Näe!

Tänk att jag aldrig lär mig. Alkohol och jag är ingen bra match. Inte alls. Ett eller två glas vin är okej. Två öl är okej. Någon cider och någon drink är okej. Men allt på en gång…ICKE! Jag är 36 år och borde väl ha en aning om det vid det här laget. Så det är ju märkligt att det ändå händer. Usch, vad dåligt jag mår… Ett tag under de tidiga morgontimmarna var jag alldeles säkert på att; nu dör jag. Och då trodde jag inte att det berodde på alkoholens verkningar utan kanske en rejäl hjärtinfarkt eller akut cancer i någon viktig kroppsdel eller så.

Nä, aldrig mer. Nixpix. Nada mas tequila, som man brukar säga.


Kroglivet här i Södertälje är en märklig upplevelse. Tänk att det fortfarande finns människor med hockeyfrilla, fleecevästar och alldeles för korta stentvättade jeans uppdragna till bröstet. Man ser precis, vare sig man vill eller inte, om det är PTV eller PTH. Eller de där muskelbergen med rakade solarieröda blanka skallar. Jag skulle inte säga något särskilt om dem om de inte vore uppenbart att det är män, på god väg in i den övre medelåldern som hur tydligt som helst har knaprat alla möjliga preparat, allt för att få kroppen att likna… en mycket ung Swarchenegger. Men mest förvånande var nog att min mest ivriga uppvaktare under gårdagskvällen var en 25-årig ung man.

Kärlek är för dom

Just nu är det bara jag. Och Thåström. Hans nya skiva är bättre än ett fint rött vin. Bättre än en god vegetarisk lasange, än en skogspromenad, än choklad, än närhet, än ett gott skratt. Mer njutningsfullt än ett bad i olja med apelsinblomma, än kli på ryggen, än pill i håret, än havsluft, än att åka bil med pappa, än kaffe, än sex, än kärlek.

Just nu alltså...

Sömnen är ljuv

Sitter här och försöker komma på hur man förmedlar en suck i skrift. Lättast är väl att skriva SUCK helt enkelt, men ibland verkar det som att jag måste krångla till det mer än nödvändigt.

Jag har torkat damm här hemma efter att de dragit in Södertälje stadsnät i min lägenhet idag. En massa damm, en massa fix och en massa oro: Allt för något jag inte planerar att dra nytta av. Jag har ingen fast telefon, använder mobilt bredband och tittar aldrig på tv. Men, nu är det gjort, äntligen. Är det något jag verkligen inte tycker om så är det att främlingar är i mitt hem. Jag rymde fältet och lånade min systers lägenhet idag.

Jag ska alldeles strax stupa i säng. Jag har bara sovit fyra timmar på två dygn. Sonen har lovat att ta grisen på sista promenaden ikväll. I morgon väntar ännu en utmaning och jag har funderat på om det finns något sätt att för en endaste gång i livet hoppa över en torsdag. Men det är väl bara att inse att den här torsdagen kommer precis som alla andra torsdagar.

I övrigt lever jag på att eventuellt kunna vara en ljuvlig händelse för någon*S* Mycket har jag kallats, men aldrig ljuvlig tror jag.

Gott natt



Skön kille:

"En rumpa mellan sprickorna"

La Voix vann. Malena Ernman gjorde det ju väldigt fint. Min personliga favorit Caroline af Ugglas hamnade ju till slut på en hedersam 2:a plats. Dagens fråga på QX hade svar som på något vis fått mig att tro att Malena Ernman skulle vinna. Jag menar, gayvärlden har sällan fel när det gäller shlager. Inte sant?

Efter ett kort betänkande tog jag mig själv i kragen och gick hem till min syster och tittade på schlagerkalaset. Min systerdotter låg på golvet med sina 7-åriga armar bakom huvudet och tyckte en del intressanta saker. Jag brukar ju tycka om att dela med mig av citat från henne och här kommer några efter den här kvällen. Citat jag fick lov att anteckna.

När Måns inledde med Hope and Glory tyckte hon följande:

Jag tycker inte om de där tjejerna. De rufsar med håret mer än vad jag trodde.

H.e.a.t´s låt gillade hon visst inte:

Det är så rockigt så jag får ont i huvudet

Emilia fick kritik hon också:

Hon ser så stressad ut.

Och om Petra Medes urringning tyckte hon också:

Det ser ut som en rumpa mellan sprickorna

Hennes personliga favoriter var EMD. Lovorden var många och hon deppade lite mot slutet. Det blev ju bara en tredje plats.

Nu får vi väl se hur det går för La Voix. Säga vad man vill om Malena Ernmans låt. Hon har de snyggaste armar jag sett på den här sidan året!

Mhm!


*********************************

Drippelidropp

Vaknade så in i norden tidigt idag trots att sonen sov hemma i natt och allt. Vaknade av illamående och efter en stund kunde jag identifiera måendet. Migrän. Men jag hann ta mina mediciner i tid, har vilat och nu mår jag inte illa längre. Trycket bakom ögat försvann också. Phu!

Det är vår ute idag. Drippelidropp från taken och slasksnö. Påskliljorna vill bara ha lite sol, sedan slår de ut. Det är synd att de luktar så förbannat inne annars skulle jag gå ut en mörk kväll och klippa med mig några från rabatten.

Jag har blivit bjuden på date av tre personer den här veckan. Det märks att det är vår på gång. Det liksom sliter och drar i kärleksnerverna. Hos alla utom hos mig verkar det som. I mig pockar det på i andra delar av kroppen. Kanske är det dejta man ska för att bota detta antitillstånd? Jag vill tillägga att jag givetvis inte har varit på tre dejter. Det finns inte utrymme för sådant just nu.

Idag är det familjeträff. När min syster och jag skulle räkna ihop hur mycket fikabröd vi ska köpa tänkte vi att; det är ju bara vi syskon och pappa och min faster. Inte så farligt. Men när vi då plussat ihop och räknat hamnar vi ändå på 19 personer. Och då är inte min storebror och hans familj med. Alla dessa barn. Min lillebror bidrar med fem små huliganer. Min ena syster har plötsligt tre glin i bagaget. Jag har ett och fler bli det inte. ICKE!

I kväll är det finaldags i melodifestivalen. Heja Caroline af Ugglas!


*****************************

Fy mig!

Alltså, ibland är jag bara för hemsk. Jag har precis kallat ett litet barn för gris. Japp, jag erkänner skamset. Det bara händer liksom.

Två barn i tioårsåldern kom gående mot mig. Två tjocka fula barn. Som är så där tjocka och runda enda upp till hårfästet. En pojke och flicka. Tror jag. Jag och min lilla gris, som det just idag blir viktigt att kalla för hund var på väg hem. Redan på håll ser jag att ungarna går och kastar snöboll på bilar och är så där stöddiga som man bara kan vara i tioårsåldern. När jag möter dem säger killen;

– sött marsvin!

Han syftar givetvis på min lilla prins, hunden, som han de tittar på. De skrattar båda två. Och innan jag vet ordet av har jag, och nickat menande mot tjejen, svarat i samma elaka ton;

– Du, söt Gris!

Sedan fick jag hjärtklappning och skyndade mig hem. Plötsligt kände jag mig som tio år igen och ville springa därifrån för skydd. Hjärtat slår fortfarande snabbt.

Ibland är jag ingen bra vuxen person. Så är det.

När min son var i nioårsåldern fanns det en kille på gården som gjorde livet till ett helvete för alla som var yngre än honom. Bland annat för min son och hans kompisar. En dag kom min son och hans kompis Richard inspringande och säger att Vesa är ute och gör pyspunka på deras cyklar. Jag går utan att tänka ut på gården med grabbarna hack i häl. Där står den fula lilla Vesa på huk och gör mycket riktigt pyspunka på min sons cykel. Han ser lite påkommen ut och jag säger så där otäckt lugnt och hotfullt;

– Du rör inte deras cyklar nåt mer…för då ska jag bryta nacken av dig ungjävel!

Sedan vänder jag och går in igen. Plötsligt slår det mig vad jag sagt och jag ropar min son och hans kompis med mig och väl innan för dörren samlar jag mig och säger till dessa två gapande killar, att så som jag precis sagt, så får man aldrig säga till någon.

Pedagogiskt? Nä, inte särskilt

Jag såg aldrig den där Vesa igen.


**************************

Tur att det finns höjdpunkter

Hittade en dvd här hemma som jag köpt någon gång. Nu har jag skrattat gott en stund åt Linus på Linjen. Han som är proffs på låtsasitalienska ni vet. Själv talar jag ju låtsastyska flytande, utan några som helst problem.

Apropå Italienska så har jag ju, som tidgare nämnts, läst boken Gomorra. Jag är färdig med den nu och det enda jag minns som kan vara värt att nämna så här, är att det är bättre att bli skjuten i huvudet än skjuten i hjärtat. I varje fall om man vill dö med värdighet. Får man hjärnan bortblåst bajsar man inte på sig när man dör. Viktig kunskap att bära med sig genom livet...

Nä, i livet skulle man ha en egen Osvaldo Cavandoli. En tecknare som fixade lite när man tappar bort sig på vägen. Dessutom skulle jag ju alltid ha någon att tala med, bli arg på, bli glad med, skratta tillsammans med, någon som ser mig, ger mig det jag vill ha osv. Vem behöver en partner då?

Upprymd och galen.

I wish!

Jag längtar efter en någon form av hypomanisk period. Jag vill skriva en roman, fixa ordning hemma, hitta kärleken, vara social, springa på fester, bygga ett skrivbord, gå ner i vikt, engagera mig mer, sova på nätterna, vara mer vaken, spela musik, skratta betydligt mycket mer. Ja, allt ska ju inte hända på en gång. Men lite rimligt händande vore fantastiskt.

Inte som för några år sedan då jag på tre sömnlösa dygn faktiskt skrev en roman, målade om kök och sovrum, byggde ett balkongbord och målade balkongen blå och mycket mer. Och hela tiden med en enda låt på stereon…hela tiden, om och om igen i tre dygn; Baby Borderline med Hellacopters.

Det var en lite smågalen tid faktiskt. Fråga min före detta sambo…

Men ibland tänker jag, hellre så som då, än nu som här.

Resan del 5

Resan goes on.

Nu är jag snart i Oskarshamn. Ca 27.4 mil från Södertälje. Jag ginade lite vid Västervik. Det finns massor av små ställen och det märks att vi befinner oss i den delen av landet där allt slutar på –måla och –hult. Som Mörghult, som jag aldrig hört talas om eller ens kan säga något om. I närheten ligger också Lönneberga och Mariannelund. Där Emil gjorde alla sina hyss ni vet.

Från och med nu kommer resan redovisas mer sällan. Det känns futtigt att ta sig så sakta igenom på nåt vis. Eller också är det för att jag nu äntrar ett område jag helst vill blunda mig igenom. Det har sina skäl.

Jupp!

**********************

Nä!

Snöhelvete!

Snön faller ner och täcker det försiktiga gröna som kommer upp i rabatterna. Det känns en aning hopplöst, men ännu har det inte varit ett år då våren inte kommit. Den kommer. Eller hur?

Min son försöker luska i mitt kärleksliv. Hela kvällen i går påpekade han med frågande finuleri i blicken att jag nog träffat någon som intresserade mig och/eller tvärtom. Jag vet inte om det var för att jag målat naglarna eller om det är något annat tecken som han ser som en övertygelse om min nyfunna kärlek.

Idag tog jag bort nagellacket iaf. Sådana missförstånd vill jag inte veta av.

Nu ska grisen och jag gå till videobutiken och lämna tillbaka en hemsk film vi såg i går. Doomsday. Jag får ångest av sådant skit. Jag lär mig aldrig.

Jag drabbas också av vånda när jag blir kallad till läkare utan att veta om det innan. Jag vill söka upp läkare. De ska inte söka upp mig. Vill inte!


*****************************

Barnatro

I går jag var jag en sväng i bokhandeln och stod och bläddrade i Barns tankar om barn. Det brukar ju vara ganska roligt att läsa barn funderingar om olika ting. Fast inte alltid.

Om att födas:

När man föds kommer man till ett ställe där man kan andas. Dit har jag inte kommit ännu.

Rebecca 6 år

**********************

Manifestation mot människohandel 21 Mars

Manifestationen Stoppa människohandeln, lördag 21 mars på Medborgarplatsen, Stockholm.

Kl. 10-12 SEMINARIUM i SENSUS LOKALER Medborgarhuset plan 4.

Kan politiker stoppa människohandeln? På vilket sätt är EU en tillgång i arbetet mot människohandeln? Representanter för olika partier debatterar frågan.

Kl. 12.00-15.00 PROGRAM PÅ SCEN, MEDBORGARPLATSEN

Sång och musik, dans- och artistframträdanden, tal och utställningar. Tulpanförsäljning till förmån för arbetet mot människohandel. Magnus Helmner Band, Tensta Gospel, Choir Söderkårens hornmusikkår, En liten trio, Elever från balettakademin.

Kl. 16 KONSERT I DEBASER, MEDBORGARHUSET

Inträde 80 kr.

Immanuel Gospel. Kulturama – körer och dansare. Patrik Cederlöf, Nationella samordnare mot människohandel. Konferencier: Agneta Sjödin. Gästartister.

Biljetter säljes i dörren, förköp av biljetter kanske via biljett@salemkyrkan.se

Kl. 19.00 SÅNG från UNDERJORDEN, SOFIA KYRKA

Musikalisk berättarteater om trafficking och globalt kvinnovåld. Av Gunilla Nordlund. Sofias Ungdomsteater med musiker.

ARRANGÖRER Baltic Fem • Insamlingsstiftelsen Samverkan mot traffickingECPAT • Ekumeniska nätverket mot trafficking • FrälsningsarménKatolska kyrkan i Sverige • Metodistkyrkan i Sverige • Män för Jämställdhet* Sensus Studieförbund • Spider Event • Studieförbundet Bilda*Svenska Baptistsamfundet • Svenska Baptisternas Kvinnoförbund* Södermalms Stadsdelsnämnd • Svenska kyrkan i Stockholm stift *Svenska Missionskyrkan i Mälardalen • Söderandan

Alla intäkter går till Insamlingsstiftelsen Samverkan mot Trafficking; Bg 307-0372.Insamlingsstiftelsen Samverkan mot Trafficking har sin grund i arbetet med Partnerskapet Samverkan mot Trafficking och bistår traffickerade offer med stöd och hjälp att kunna starta ett nytt liv.

SPRID DENNA INFORMATION VIDARE!

*******************************

Schlagerflatan har vaknat

I morgon är det dags för melodifestivalens andra chans. Jag hejar på Lili och Susie, Sarah Dawn Finer och Caroline af Ugglas. Men vad jag förstår kan ju bara två gå vidare därifrån. Jag får väl hoppas på att Caroline går vidare med hjälp av den internationella juryn och de andra två genom omröstning så blir ju allt hur finimang som helst.

Lyssna på mina favoriter genom att klicka på länkarna nedan.

Lili och Susie
Sarah Dawn Finer
Caroline af Ugglas


Att Sarah Dawn Finer inte gick vidare före Malena Ernman skyller jag helt och hållet på operabögarna. Galagalet!

Nu hoppas jag bara att Sarah blir frisk. Det är det visst inte bara jag som önskar. Många vill ha henne till finalen!


******************************

Modebloggare?

Jag har hållit på, i en vecka säkert, med att läsa Roberto Savianos uppmärksammade bok Gomorra. I Gomorra skriver Saviano om maffian i Nepal, om deras affärer, skrytsamhet och det stora antal mord som de har på sitt samvete. Poängen går hem ganska snabbt, men jag har verkligen hur svårt som helst att hänga med bland alla namn. Kanske för att jag inte är så bevandrad i den italienska kulturen och språk. Det är Makronetti, Ninos Spagettilito och Nadine Lasangette i mina öron hur mycket jag än försöker.

Men på många sätt är boken intressant och viktig också. Jag kommer aldrig mer kunna bära en Armanikostym utan att undra om mitt samvete är rent. Inte för att jag någonsin burit en Armanikostym, men ändå.


Men alltså, inget mer Gucci, Missoni, Krizia om jag inte sett hur skaparna själva sytt dem. Alltså aldrig.

Dessutom har boken fått mig att bli misstänksam mot alla båtar som kör genom kanalen utanför mig för att slussa. Är det stuvat med containrar så har mina Gomorra-glasögon gjort att jag ser igenom dem. Där inne finns människor, hasch, cannabis, rökheroin och en massa billiga märkesvaror som stackars kineser fått sy upp under omänskliga förhållanden.




*************************

Mänskligt resonemang?

I Dn idag under Namn och Nytt kommer frågan upp hur man skalar räkor. Rätt och riktigt konstateras det att det inte går att döda en redan död räka genom att vrida huvudet av den. Men en viss Herr Knutsson i Sollentuna påstår att; Räkan är byggd för att bli skalad.

Detta sätt att resonera påminner mig om damerna som samtalade ute på Djurgården en sommardag. Ett samtal som jag och mitt sällskap råkade höra. De talade om någon som uppträtt utan skor. Detta var i deras mening vansinnigt och förskräckligt eftersom, citat; Människan är faktiskt skapt för att gå i skor.

Ja, jag vet inte om man ska skratta eller gråta.

******************************